Jag har verkligen försökt begrava mina känslor och gå vidare. Jag trodde det skulle bli lättare för varje dag som går men det är snarare tvärt om. Saknaden blir större och större och det känns verkligen som jag har förlorat en stor del av mitt hjärta. Det värsta är att jag inte kan göra någonting åt det. Jag är helt hjälplös och jag måste lära mig leva med det.
Jag känner ofta nu för tiden att jag bara vill ta mitt pick och pack och flytta härifrån, ta den där simpla, patetiska "fly från problemen-vägen". Det är så ofta jag önskar att jag föddes utan hjärta och känslor. Leva som en robot. Livet hade varit så mycket enklare och man hade kunnat fokusera på helt andra saker.
Vissa dagar är jobbigare än andra, speciellt när allt runt omkring påminner mig och gör mig ledsen igen. Jag verkligen HATAR att må såhär, hatar att vara ledsen och hatar att känna saknad. Jag är så otroligt glad att jag har mina underbara fyrfotande vänner, jag vet inte vad jag hade gjort eller vart jag hade varit utan dom!
Jag lever på hoppet och det är jävligt dumt. För att slippa bryta ihop så hoppas man att det en dag ska bli som det var innan. Förmodligen kommer det aldrig bli så och ändå vägrar man att inse. Så otroligt korkat.
Man får ta en dag i taget, fokusera på de roliga sakerna man har framför sig och tänka positivt.
Även om hoppet är det sista som lämnar kroppen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar